69. Fujikyu- och Hanabi

Fuji-Q

I Fredags for vi alla barn på skolan till Fuji-Q Highland.

Det är ett stort nöjjesfält som ligger sebart nära berget Fuji (Japans högsta berg) och har maaaaassor med farliga åkturer:)

Tog några bilder när vi var på väg med bussen,

jag ÄLSKAR Japans natur:)

Vi stannade till på en liten rastplats på andra sidan sjön där vi kunde knäppa kort på Fuji. Dock så var det lite molnigt så vi kunde inte se toppen av det:)

Härliga Berg Deshou?:) Men träden står så tätt och bergen är så branta att jag tvivlar på att man kan gå lika lätt med hunden där som hemma i Gnarschp. 

Fuji-Q har en hel del Berg- och dalbanor. Jag åkte inte en ända haha. En av dem gick så snabbt att man trodde att det var en raket som dånade förbi. Jag åkte endast den där "gung-karusellen" lite till Vänster. Det fick räcka, jag fick iaf se toppen på Fuji när jag åkte den:)

Skulle vilja klättra upp för Fuji nån dag:)

Om man skulle jämföra med t ex Gröna Lund och Liseberg (som jag minns dem, det var ett tag sedan som jag var där..) så måste man verkligen ta sig tid till att förstå vägarna på Fuji-Q. Vi hade karta men jag fattade liksom aldrig vad som var norr och vad som var söder. Vägarna gick kors och tvärs och ibland blev jag chockad över vart jag kommit när jag egentligen skulle någon annanstans.
Jag har bra lokalsinne, men det fungerade kanske inte som det skulle den här supremt varma dagen:)

Shu och jag gick och åt på en restaurang precis då vi kommit fram. Dock inga bilder, men jag valde friterad potatis (som hade blivit formade till glada ansikten) och friterade lökringar. Dessutom så gick jag och tog salladsdressing i sådana där portionspåsar rätt så många gånger eftersom jag inte kan klara mig utan sås till Potatis:D Det var iaf hur gott som helst!

Klockan 4 var det dags för hemfärd och jag lyckades att somna på den osköna bussen. Varför finns det aldrig något skönt ställe att ha huvudet på i bussar?

Japans skogar ser väldigt mysiga ut,
men ändå så farliga ut.
Vilket får mig att tänka på här om dan då jag skulle ta och se på en japansk dramaserie som precis kommit ut här i Japan på tv.
Den handlar om 5 tjejer som överlever då bussen som hela deras klass sitter i åker ned för ett berg och ned i skogen. Alla andra dör och dom här flickorna ska överleva ute i vildmarken.
Men det gick lite fel där,
jag fick inte alls den där känslan av spänning när flickorna vaknat upp och ser att bara dom överlevt kraschen.
Jag grääääät istället!
Grät, grät, grät och grät, och till slut fick jag stänga av. Jag kommer nog aldrig se på den serien igen i hela mitt liv X)
Man fick alltså se alla dom som inte överlevde och då kom den där insikten om hur hemskt jag tycker att det är med död. Och för mig är film inte bara film, utan det är en påminnelse om hur det egentligen är där ute. Folk dör ju hela tiden, och många får ju inte ens bli gammal och somna in naturligt.. Jag tänker på hur personligheter, känslor och minnen osv bara försvinner, och jag har lätt för att aldrig sluta tänka på det när jag en gång börjatX)
Det fick mina tankar om Japans skog till att förändras från att vara mysig och spännande, till att vara farlig och deprimerande istället,
men ni som är starka kan ju se den om ni har intresse. LIMIT heter den, men jag tror inte att avsnitten kommit ut i utlandet ännu:)

Iaf...


Så kom vi hem från Tokyo igen efter ca 4 timmars bussfärd. (Längre än ditvägen som tog ca 3 timmar.) Men det var mycket trafik och vi lyckades precis komma hem då Rushhour pågick. (alla ska hem/bort = mycket folk, bilar osv.)

Men jag hade kul, fastän det gick sakta.
Vi for nämligen på en stor väg som var tvåfilig, och vi körde förbi och blev förbikörda av samma bilar typ hela vägen hem.
Två bussar var fullpackade av japanska elever och ibland kändes det som att busschaufförerna blev lite tävlingsinriktade. Vem skulle komma hem först?
Lättroad som jag är av människors påhitt och handlingar så satt jag och storlog för mig själv:) Är det bara jag som känner mig som en utomjording ibland som ser ned på alla människor och liksom vill skratta för att allt ser så roligt ut?:)

Snaaart hemma!

Vi kom hem vid 8-tiden och jag gick direkt hem för att sova! Det var den dagen^^

Hanabi

I Lördags var det dags för Hanabi (fyrverkerier) i Sumida-ku i Tokyo (Området där jag bor och där skolan ligger) och jag hade skrivit upp mig på att gå till skolan för att se på dem från skolans tak.

Men Hanabin började inte förrän vid 6, så jag tog det lugnt, såg på Mumindalen på Japanska i några timmar och for en snabbis till Shinjuku för att köpa ett par nya skor (mina kära sandaler har gått sönder :o). 

På hemvägen sprang jag även förbi ett litet stånd som sålde japanskt godis och  jag kunde inte låta bli att köpa en låda med Warabimochi. Nu hittar jag inte en svensk Wikipedia om just Warabimochi men såhär ser det ut iaf! -

Hittade en länk på den Engelska Wikipedian och översatte det till svenska på Google translate.

"Warabimochi (蕨 饼 Warabi-mochi?) Är en geléliknande pralin gjord av örnbräken stärkelse (bracken starch) och är täckt eller doppas i kinako (sött rostat sojamjöl). Den skiljer sig från äkta mochi tillverkad av klibbigt ris. Det är populärt på sommaren, speciellt i Kansai regionen och Okinawa, och säljs ofta från lastbilar, liknande en glassbil i västvärlden."

 Min Warabimochi smakade lite kaffe, men det gjorde inget:) Det var hur gott som helst ändå^^

Klockan 6 var det dags att gå till skolan. När jag kom upp till den stora vägen som skolan ligger intill så hade dom spärrat av vägen för bilar. Det var riktigt lugnt och fridfullt och man fick äntligen gå mitt i vägen8D (vem har inte drömt om det ibland:P?)

När jag kom till skolan så var det nästan ingen där,

men på många andra hustak så satt det massvis med folk som några av dem till och med hade tillställt med fest och lyktor för att se på Hanabin.

Det kom sedan några elever så småningom och vi satte oss och väntade på att Hanabin skulle börja.

Började gjorde den, men så långt bort att man knappt kunde se fyrverkerierna...

Och började gjorde även blåsten,

och regnet,

och åskan,

och Blixtarna XD

Då gick jag hem, för jag kände på mig att om en stund så skulle regnet inte bara droppa lite oskyldigt på oss längre,

och när jag var halvvägs hem så började det spöregna. Och då menar jag SPÖregna :o Jag halkade runt i min nya sandaler och fick ett stort ajigt fotsår på köpet Xu

Men Stackars Japaner, så blev det med deras efterlängtade Hanabi...

Men jag var ändå glad, för jag satte mig ned och åt min Lördagsmiddag, såg på första avsnittet av LIMIT (Okej, det ångrar jag ju dock) och sedan Mumindalen:) 

Det var DEN dagen^^